Mamma eller Sara? - Sara Bäckmo
Stäng menyn

Mamma eller Sara?

Jag gissar att oavsett vilket vi använder så framkallar det värme och kärlek i bröstet när våra barn kallar på oss. Till och med när åttaåringen hojtar "mamman, morsan, generalen"! 

Efter helgens inlägg om min mammas flätade jättekompost undrade flera varför jag kallar min mamma för Ulla och inte för mamma. Fler kommenterade också det faktum att mina barn säger Sara och tycker det låter så annorlunda. Ja, visst är det konstigt  - för den som inte själv säger så.

 

Sara och Philip
Philip och jag har fyra barn tillsammans. De kallar oss för Philip och Sara, inte mamma och pappa. Jag älskar att höra när barnen säger mitt namn. De har alla olika sätt att betona ljuden på och det känns så fint och värdefullt när de kallar på mig, att de vill ha min uppmärksamhet och ber om den genom att använda mitt namn. Vårt yngsta barn är femton månader nu och kan visst säga "mamma" om lite vad som helst. Men när han sticker ut huvudet genom dörren och hojtar Allla-aaaa, med efter tryck på sista a-na, smälter jag. Han vet att jag heter Sara och har hittat ett sätt att kommunicera mitt namn på.

 

Från barndomen
Men varför säger inte barnen "mamma"? Det enkla svaret är att jag själv aldrig sagt mamma och pappa till mina föräldrar och min man säger inte heller mamma och pappa till sina. Jag är så obekväm med att säga mamma och pappa att jag alltid måste skriva "min mamma" eller "min pappa" som ett förtydligande när jag väljer att skriva eller tala om dem. För ingen vet ju vem Ulla och Bodo är, de kan vara i princip vilka som helst.

I min familj är vi tre systrar och en bror. Brorsan har inte samma pappa som systrarna och jag har alltid tänkt att det har något med saken att göra, att vi säger namnen alltså. I alla fall är det väldigt sympatiskt att i en familj kalla varandra vid namn. Det har aldrig dragits någon gräns för vems mamma eller pappa som är så viktig att få heta just det, vem som för tillfället saknar en förälder på plats eller för den delen vilken förälder som har egenskaper som kvalificerar till att kalla mamma/pappa. Faktum är att jag blev rosenrasande när jag var liten och någon gjorde skillnad på våra pappor eller valde att kalla min bror för "halvbror". Och det blir jag fortfarande. Det sticker till i magen. Vårt släktskap sitter inte i fullständiga genetiska band utan i villkorslös kärlek mellan barn under samma tak.

 

Namn i relationen
En sak som jag uppskattar mycket från min egen uppväxt är att mina föräldrar alltid benämnde varandra vid namn och så gör de fortfarande. Jag tror aldrig jag hört min pappa säga "gå till mamma" eller vice versa. Jag tycker det låter respektfullt och fint att benämna varandra vid namn.

När Philip och jag fick vårt första barn pratade vi om vad som kändes bäst för oss när det gällde mamma-pappa-grejen. För mig känns det otroligt främmande att vara "mamma" när jag är Sara. Och dito var det för Philip. På något sätt känns det som om jag ger barnen tillgång till hela mig genom att de använder mitt namn. På samma sätt ni som kommenterat tycker att det känns formellt att använda namnet, tycker jag det känns märkligt att vara begränsad till mamma. För mig känns det opersonligt. Men jag vill gärna tillägga att jag aldrig reflekterar över att andra använder mamma och pappa och lägger inte mindre värde i att de allra flesta benämner sina föräldrar så.

 

Namnförvirring
Det kan hända knasiga saker dock när namn istället för mamma/pappa används. Några gånger har jag förstått på situationer att vuxna tvivlat på att barnen är mina egna, som om jag bara lånat dem från en annan mamma. Och en gång förirrade sig en knodd i matvarubutiken och höll på att bli tokig när personalen gång på gång envisades med att säga "Jaså, du heter Philip" när barnet med gester och outvecklade ord försökte få tag på sin pappa. Ibland reagerar barnen inte heller när någon frågar om mamma eller pappa, de måste tänka till innan innebörden når fram.

Nåväl. Det känns härligt att barnen vet vad vi heter, vilka vi är, vad vi tycker om och hur vi förhåller oss till saker och ting. Mamma eller namn. Jag gissar att oavsett vilket vi använder så framkallar det värme och kärlek i bröstet när våra älsklingar kallar på oss. Till och med när åttaåringen högt hojtar "mamman, morsan, generalen" när jag ber honom om något.

Vad säger ni i er familj? Har ni pratat igenom vad barnen ska kalla er?
/Sara Bäckmo

18. juli 2017