En dag att längta till, faktiskt

Det är inte alltid de finaste dagarna som är de bästa trädgårdsdagarna. I värsta skitvädret kan jag känna mig riktigt nöjd med livet.

I filmen Stekta gröna tomater finns en scen där den aningen korpulenta Evelyn blir snuvad på parkeringsplatsen av några stöddiga tjejer, som säger nåt i stil med att de är yngre och snabbare som förklaring till deras fräckhet. Evelyn lackar ur, trampar gasen i botten och kör upprepade gånger fronten in i bakänden på de förvånade tjejernas bil, samtidigt som hon tjuter "Towandaaaaaaa". Sen låter hon tjejerna veta att hon är både äldre och mer välförsäkrad innan hon kör därifrån. Jag älskar den scenen!

Jag har inte behövt jämföra varken ålder eller försäkringar med någon på senaste, men ibland känner jag att jag har lite extra Towanda, i avseende kraft och jävlar-anamma. Och det är så härligt! Idag gav jag fanken i busvädret och ilade ut i dubbla regnkläder och två par extrahandskar i fickorna. Och jobbade. Svettades. Fnittrade sådär lite för högt för mig själv och tänkte halvhögt att jag ännu en gång fått känna att de bästa trädgårdsdagarna inte alls är de finaste. Det kan också vara de lerigaste, med världens blötaste långhåriga hund som sällskap. Towanda!!!

Efter några dagar själv med barnen behövdes ett litet vattenhål. Du känner säkert igen det. Pusta ut. Få tänka en tanke från början till slut. Och jag passade på medan barnen klätt sig i pepparkaksdräkter och röjde runt i lekrummet på ett sånt där sätt som jag antingen gör något åt eller låtsas att inte se. Jag satte på mig skygglapparna och knallade ut.

 

Sara i regnkläder med en svart sopsäck i handen.

Så här ser jag ut när jag bökar omkring i hällregnet och känner mig stark och underbar. Lite oskarpt, men Viggo 5 år, tycker att han lyckades väldigt bra med bilden och att jag är en fin mamma.

 

Barn i pepparkaksdräkter i ett juligt fönster.

Fördelen med att ha köksträdgården nära huset är att jag kan kika in genom fönstren när jag trädgårdar mig och se så att alla har det bra.

 

Egentligen är det ju märkligt att vi inte delar mer av de här trädgårdsdagarna. Det är liksom bara resultatet vi ser röken av. Men tänk vad mycket glädje det ligger i de här stunderna. Slitet och släpet och de gutturala ljuden för att klara det där lilla extra. Och den stora nöjdheten när en får pusta ut i köket i bara underkläderna medan ungarna förvånat tittar ut ur lekrummet en efter en och storögt frågar "Vad har du gjort?".

Ett fint trädgårdsminne är när min mamma delade en erfarenhet från sin tid som odlande småbarnsförälder. Hon berättade att hon tyckt så mycket om att trädgården var som en liten frizon. Där fanns inga krav på att hon behövde argumentera, diskutera eller fråga någon om lov för att få göra si eller så. Det var liksom hennes plats. Att arbeta där gav ro och kraft. Och precis så känner jag med, oavsett om barnen är med eller inte. Lite extra fylld av energi igår förstås efter en hel timme ute alldeles själv. Massor med påbörjade tankar om konkreta saker jag vill göra i trädgården. En mental plan för kommande dagarna. Drömmar och fokus sida vid sida. Så härligt.

Så vad gjorde jag? Rensade ut allt sönderfruset i det tunnelväxthus som inte ska vinterodlas och fyllde sedan upp en prydlig djupbädd. Ska berätta mer om den bädden snart. Sen gick jag in och blåste hunden torr och efter det kissade han på golvet. Sen var det full rulle igen och en jättehärlig advent med underbara barn och en mamma i sitt esse. Påklädd.
/Sara Bäckmo

 

 

29. november 2015

8 svar till “En dag att längta till, faktiskt”

  1. Camilla (nyfiQen) skriver:

    Så härligt du skriver och så härligt det låter! Ja, visst är det de där skitiga och inte alls så perfekta dagarna som är allra bäst. Att gå ut och trädgårdera i +21 grader när det är vindstilla och solen lyser är ju ingen sport. 😉 Och allra skönast är det ju sedan efteråt att skrota omkring i underställ och rosiga kinder inne och bara känna sig så nöjd med vad man uträttt.

  2. Maria Eklöf skriver:

    Så underbart!! På något vis är de där dagarna de bästa, de man minns, kanske för att det ibland kan vara det svåraste steget att öppna dörren o gå ut

  3. Ingela Kårhammer skriver:

    Hej Sara!
    Vad gör du med de sönderfrusna växterna?
    Jag har lagt mina som täckmaterial!
    Med vänlig hälsning,/Ingela

    • Sara Bäckmo skriver:

      Eftersom det var mycket kål i tunneln så har jag grävt ner växtdelarna i en djupbädd där det vuxit kål i år. Vill försöka följa växtföljden så gott det går också när det gäller växtmaterialet som blir över. Hälsningar Sara

  4. Inger Härjerud skriver:

    Du har väl ändå den härligaste och mest inspirerande inställning till trädgård och livet. Kraftfull berättelse idag! Tacktack.

  5. Franciska skriver:

    Haha vad du är härlig! Tack för ett inspirerande inlägg

  6. Helena skriver:

    Visst är det härligt! I söndags var jag och min man ute i flera timmar för att "stormsäkra" trädgården....i blåst och regn. Efter en varm och skön dusch åkte vi till svärföräldrarna för att hämta dottern. Svärmor tittar på mig och säger: OJ, vad röd om kinderna du är, vad har du gjort? Jag svarar med ett STORT leende: Varit utomhus i flera timmar. I regn och blåst! 🙂

  7. Anna skriver:

    Hahaha! Underbart inlägg! Känner igen mig i stora drag… "Embrace the chaos", som jag läste i någon amerikansk mammablogg. 🙂 Och tack för föreläsningen på Ecotopia! Där var det också väder att tala om...

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *