Hur är det att leva med en newfoundlandshund?

Jag fick ett så fint mail från Charlotta i förra veckan. Hon undrar hur det är att ha en newfoundlandshund:

Newfoundlandshund ligger i snö.

Vår nefoundlandshund Kapten Kolja en vinterdag ute i trädgården.

 

"Jag funderar själv på att skaffa en nuffe, det som gör att jag tvekar är att jag har en 2-årig dotter. Vilka är dina erfarenheter av newfoundlandshund och små barn? Går det att kombinera eller är en newfoundlandshund alltför livlig?

Det är riskabelt att be en hängiven hundägare säga något om sin hund. Det tenderar att bli ganska mycket. Men jag ska försöka ge en bild av hur det är att leva med en nuffe.

 

En newfoundlandshund märks - hela tiden. Det är upp till 75 kilo (ibland mer) väldigt hårig hund, med mer eller mindre slem i och utanför munnen, grus i pälsen och alla de positiva egenskaper du någonsin kan önska dig av en hund. Det är en trofast vän som finns vid din sida i vått (bokstavligen V-Å-T-T) och torrt. Hundens storlek gör att det på nåt sätt känns... som mer och större vänskap. Det krävs mycket för att hantera en stor och tung hund och när det funkar, när det särskilda bandet uppstår mellan jycke och människa som gör att det finns tillit åt bägge håll, så är det sån lycka.

En newfoundlandshund älskar vatten. Det märks till exempel genom att hunden endast lyfter på huvudet och sneglar lite åt ditt håll när det börjar spöregna och du ber hunden gå in. Eller när den parkerar sig i en lerig pöl på skogspromenaden och vägrar gå därifrån förrän den lagt sig på rygg och viftat med tassarna i vädret ett tag. Eller att den passerar genom alla vattenpölar på gatan.

En newfoundlandshund är snäll. Tålmodig brukar vara ett ord som ofta används, särskilt av oss som har både barn och newfoundlandshund. Alla våra barn har lärt sig gå genom att haka sig fast i hundens päls eller öron. Alla barn har hittats med större delen av armen inkörd i hundens gap. Och alla våra barn älskar att ligga med huvudet mot den stora varma hundkroppen och lyssna på de jämna hjärtljuden, som en hårig trygg famn.

En newfoundlandshund är stor. För att beskriva höjden brukar vi säga att manken är ungefär som ett matbord. Barnen brukar stolt berätta att hunden går iväg med matbordet om han råkar resa sig under det. En newfoundlandshund har inte en aning om hur stor den är, vilket kan orsaka både frustration och gapskratt hos familjen. Kommandot "backa" har varit bland det viktigaste för våra hundar att lära sig.

En newfoundlandshund är stark. På hundträffar för rasen syns ibland vuxna karlar lindade runt träd eller lyktstolpar med en bångstyrig hund i slyngelåldern. Nästan vilken vuxen människa som helst dras omkull om hunden får ett infall, varför det är en bra idé att träna mycket med sin hund för att den ska känna mening med att följa sin husse eller matte. Nu är det inte bara denne som kan dras omkull. Eftersom alla vill klappa på en newfoundlandshund händer det ibland att någon buffas omkull i ren glädje när hunden trycker sin stora sida mot hen för att få lite extra kli just där det är som härligast. Vi har slutat att be om ursäkt för det och tänker att den som klappar också får ansvara för att hen eventuellt inte lyckas parera hundens tyngd. Vi har också slutat be om ursäkt för att det förekommer att en del hundslem lämnar hundens mun.

 




 

En newfoundlandshund kan skrämma. De allra flesta kan inte se nog på en newfoundlandshund. Det går inte att gå en hundpromenad genom stan lite incognito och småglo på andra som passerar förbi. Alla tittar nämligen på dig och din hund. Och säger "åhhhhhhh" och "nämen Guuuuuuuud" och liknande. Men en del blir också fruktansvärt rädda och av respekt är det en dålig idé att försöka avhjälpa det genom att bedyra att det här är världens snällaste hund. Jag har mött vuxna män som hoppat i diket eftersom de på allvar trott att hunden varit en björn.

En newfoundlandshund har mycket päls. Den behöver borstas och klippas. Eftersom pälsen titt som tätt är blöt krävs också regelbunden torkning och en plats där hunden kan vara där interiören inte förstörs. Två gånger om året fäller hunden och då kan en kamma och borsta i princip hur mycket som helst utan att det tar slut. Hunden måste tränas för det här och det är en fördel om det görs till en mysstund. Likaväl måste hunden klara av att få klorna klippta. Det krävs också övning. Vår förra hund var oerhört kittlig om baktassarna och det var lite av en konst att placera sig så att den stora tassen inte for upp i nyllet när hunden kittlades så att det inte gick att hålla kroppen i styr.

En newfoundlandshund kostar pengar. Senast vi hade anledning att höra oss för om priser låg inköpspriset på 14 000 kronor, men det varierar förstås från kennel till kennel. Till det kommer en mängd andra kostnader, varav vissa är betydligt större än för andra hundar just på grund av hundens storlek. Mat kostar många hundra kronor varje månad, men försäkringen kostar mer. Det kan inte nog sägas hur viktigt det är att ha en bra försäkring. Blir hunden sjuk kan en sjukhusvistelse utan problem kosta 50 000 kronor för några dagar. Och apropå sjukdom är det också bra att ta med i beräkningen att en stor, tung, sjuk hund kräver flera personer för att till exempel förflyttas.

En newfoundlandshund är underbar. För vuxna och barn. Det är en hund som trivs med att hänga med sin familj i trädgården, som gärna följer med på utflykt, åker bil och är till nytta genom att hjälpa till med olika saker.

 

Vår förra hund Kapten Kolja upplevde tre barn som kom till världen. En septemberdag var vi ute i skogen för att plocka lingon, Kolja och jag. Den här dagen tog han inga extraturer eller nosade efter något. Han gick vid min sida och höll mig under uppsikt hela tiden. När jag stannade, stannade han för att iaktta mig. På hemvägen tog han tiolitershinken ur min hand och bar den genom skogen. På natten gick vattnet och vår son föddes sju veckor för tidigt. Han visste vad som var på gång hela tiden. Jag saknar honom. I november förra året somnade han in.

 

Sara och valpen Kuling.

En nuffevalp är så gullig så det liknar ingenting. Men de växer snabbt. Dessbättre är de lika fina som vuxna.

 

Nu har vi en ny hundkompis i Kapten Kuling. Åh, han är så härlig! Vi jobbar en hel del tillsammans och han är så lyhörd och duktig. Han har ett stort arbete med att träna sig i att fungera tillsammans med våra små barn. Det är många saker han ska lära sig att helt undvika. Det är fullständigt otänkbart att ha en hund som hoppar upp på människor, även om det är i lek, och som använder tiggartassen för att få sin vilja igenom. Just tiggartassen tränar vi mycket eftersom det kan var förödande för ett litet barn att få den stora tassen i ansiktet.

 

En svart unghund av newfoundlandsras står på en sten i köksträdgården.

Den som inte känner rasen tycker att Kuling, nu 6 månader och 35 kilo tung, är en mycket stor hund. Han kommer att vara fullvuxen först vid cirka 4 års ålder och kan då väga mellan 60-80 kilo. Som unghund har han noll respekt för trädgården och jag behöver göra vissa justeringar inför nästa år för att kunna ha honom med i arbetet.

 

Kuling sitter i snön med skogen som fondvägg och en pulka vid sidan.

Kapten Kuling ute och drar ungarna i pulka en vinterdag.

 

En svart newfoundland-hund i Skillnadens trädgård.

När jag är ute i trädgården och jobbar på mornarna är Kuling med. Det är en mysig stund på dagen!

 

En svart newfoundlandshund i snö.

Min parhäst Kapten Kuling går knappt att fotografera, han blir bara en oborstad svart klump mitt i bilden. Men han är så härlig! Snö är så roligt och ger så mycket glädje. Älskar att ha en hund som inte vill gå in när det är kallt och vinterväder!

Charlotta undrade hur det är att ha valp och barn samtidigt. Är valpen för livlig? Jämfört med de flesta andra raser är newfoundlandshunden en mycket lugn hund. Det gäller också valparna. Men deras storlek och vassa tänder kan förstås ställa till det om barnen leker själva med valpen, vilket ju inte är att rekommendera när det gäller någon slags hund. Men också valparna är oerhört lyhörda och inkännande. Så här berättade min man en dag när Kuling var fyra månader:

"Vår treåriga dotter satt ute på gungställningen och blev plötsligt ledsen. Hon sade sedan att hon blev ledsen för att hon var alldeles själv, syskonen var i skolan. När hon precis börjat gråta kom Kuling springandes och ställde sig oroligt vid hennes sida. Hon lade handen på hans rygg och han ledde henne med försiktiga steg mot ytterdörren. När hon stannade, stannade han. När hon gick, gick han."

En treåring är inte så stor och just vår är ovanligt kort i rocken. En dag lade hon armen om Kuling, i höjd med sitt eget huvud, och sa: "Det är tur att vi har en så liten hund."

Och jag tycker det är tur att vi har en så stor hund. Det är härligt att gosa med en stor hund, ligga sked på golvet eller sitta tillsammans och liksom kramas. Det är också underbart roligt att brottas och busa med den stora hundkroppen. Som ett litet träningspass. En newfoundlandshund ger oss glädje i vardagen - varje dag. Från det att vi går upp till dess att vi säger godnatt. Man kan se det som en investering i livskvalitet.

Och i trädgården? En smärre tornado. Vi tränar på saken.
/Sara Bäckmo

 

*För övrigt skaffade Charlotte och hennes familj en newfoundlandshund - en syster till vår Kapten Kuling!

 

 

17. november 2015

27 svar till “Hur är det att leva med en newfoundlandshund?”

  1. Maria skriver:

    Jag borstade en newfoundlandshund i ett halvår när jag var liten 12-13år. Sedan kardade min mamma håret tillsammans med fårull och stickade en tröja åt mej. Den var stor tung och luddig kunde suga upp stora mängder vatten utan att jag blev så blöt. Bamse älskade att bli borstad, sedan busade vi runt på gården. Ett trevligt minne!

  2. Maria Wärn skriver:

    Härligt, underbart! Vi har vår första hund, underbar blandas. Kepler heter han, efter 1600-talsastronomen Johannes Kepler (matte är naturvetare och nörd). Fem raser, golden retriever , bordercollie setter, röd collie, flat coated retriever, stor och gyllene. Låter galet, men han är så fin. Han älskar att vara ute, i trädgård, i sjön eller i skog o mark och tyckte det var toppen att få följa med till Skillnadens trädgård i somras ?

  3. MammaK skriver:

    Åh vad fint du beskriver er hund. New Foundlands är fantastiska, jag kände en jättefin sådan för länge sedan men de är inte så vanliga längre?
    Stora hundar är maffiga och härliga på många sätt, och jag trodde nog aldrig att en riktigt liten ras kunde vara lika mycket hund som en stor. Men så fel jag hade. För åtta år sedan köpte jag en yorkshireterrier (hane) som sällskap åt min dotter som då var tio år. Vår jack russeltik hade dött två år tidigare och jag levde ensam med min dotter. Jag ville ha en liten hund så att min dotter skulle klara att gå ut med den själv. Så mycket glädje och kärlek som ryms i den 2,4 kg "stora" kroppen... Jag tackar mig själv varje dag för att jag tog beslutet att skaffa hund igen, trots besväret det medför när man är ensamstående mamma. Vår hund är den vänligaste, snällaste, klokaste och mest kärleksfulla jag någonsin sett. Han älskar barn och har aldrig varit i bråk med andra hundar. Tyvärr har min dotter varit sjuk de senaste tre åren, och då har hunden varit en ovärderlig tröst. Han känner exakt hur hon mår och viker inte från hennes sida. Jag ÄLSKAR min pyttehund!

  4. Moni skriver:

    Underbara hund-ögonblick du bjuder på i din berättelse. Och så bra att du berättar hur det verkligen är att ha hund, även de svårare bitarna, för många skaffar hund för att det verkar gulligt och ser inte allt jobb som krävs, efter ett år eller två har de ledsnat o hunden ligger ute på blocket till försäljning. Så sorgligt för hunden tycker jag.
    Hundar är väldigt intuitiva, det fick jag också erfara under en tid när jag plötsligt kunde svimma av på mina hundpromenader. Det började med att jag fick märkliga synfenomen och sedan bara tuppade jag av och min goldenkille kände på sig när en sådan episod var på gång för då höll han sig intill mig och hade järnkoll och då förstod jag att nu får jag vända om o ta mig hemåt. Vid första tillfället var det ju jag som inte riktigt kopplade ihop hans beteende med vad som var på gång, så då vaknade jag upp genomfrusen o illamående med en massa pinnar bredvid mig som vår älskade hund förmodligen hade försökt locka mig till liv med, han älskade ju pinnar
    Jag kom på knep så småningom som gör att jag kan hantera det o avstyra svimningarna, vilket är skönt?
    Jag är uppvuxen med Grand Danois så jag vet verkligen hur det är att ha stora hundar och kunde känna igen mig i det du berättar och det verkar som om ju större hund desto lugnare är de, men det kan ju vara individuellt också.
    Tack för din kärleksfulla o mycket realistiska berättelse om hur det är att leva med New foundland hundar.

  5. Elisabeth skriver:

    Grattis till en härlig hund ! Vilken bra beskrivning du har gjort...:D Själv har jag en blandis...det bara blev ,så en räddningsinsats ifrån Hundstallet där jag var volontär en kort tid mellan hund...och då blev det kärlek och vi blev med ny hund 🙂 En stor hund....för det är min erfarenhet under åren ...de stora hundarna är oftast lugnare och tryggare !
    Ha det så bra med er fyrfota vän !
    Elisabeth

  6. jannie skriver:

    hej Härlig beskrivelse på vore härliga hundar jag har haft rasen imånga år den bästa kompis man kan önska sig, ja dom både syns och ses i folkmängden och denna årstid kommar där mycket skit med in men damsugeren och trasa är jo opfundet och jag forstår du saknar Kaptien första gången jag träffade er var i kalsvik du var ute med barn och honom och du sa att det är bare nuffe folk som säger som jag sa Åh lilla gubben.
    hälsningar jennie

  7. Sarah roos skriver:

    Bättre beskrivning av new foundlandshund en går knappast att få! En fantastisk familjemedlem med vissa detaljer som kanske inte alla står ut med (dregel tex, för att inte prata om allt hundhår ÖVERALLT) men kan man leva med det, (tom inte märka det nämnvärt, än mindre se det som ett problem), då ångrar man sig aldrig om man väljer att skaffa sig en nuffé som vän.

  8. Marita skriver:

    Jag har haft 2 st nuffar och jag bara älskar dem. Känner igen så mycket av det du skrev- En gång när det var mycket snö och 15 grader kallt låg tiken under en gran och ville inte gå in

  9. Ulrika Liljeblad skriver:

    Har haft två nuffar men tyvärr är den gamla borta nu.
    Dom är så nära en speciellt när man är sjuk/dålig då slickar man gärna på armarna och ligger extra nära.
    Har syskonbarn som träffat dessa jättar och det har alltid gått bra , tror och hoppas det inte finns nån ilska i denna underbara ras .
    Men nu när det är höst och blött ute så får man ha dammsugaren nära , haha.
    På sommaren har hon en pool i trädgården så jag vet att det alltid finns vatten och hon älskar att låta fötterna när det är varmt.
    Lycka till .

  10. Monica Envall skriver:

    Jag har i dag två Leonberger och en collie, jag har haft många hundraser. Jag har även haft en nuffe, hon hette Huffa och var gudomlig. Hade tänkt mig en till, men sprang av en slump på lejon och så blev det en sådan. Det är ungefär som nuffar, inte mycket som skiljer. Kommer alltid att ha någon av dessa, en gång sådan alltid sådan.

  11. Anna-Karin Ljus skriver:

    Blir varm i mitt hjärta när jag läser det här =) Har haft nuffe i 27 år och älskat varje dag (mer eller mindre =) Är numera utan hund och saknar dem varje dag.

  12. Ann Lidenfeldt skriver:

    Helt bedårande att läsa din beskrivning av att äga och ha en newfoundlandshund! Jag har haft dem sedan tidigt70-tal och har inte tröttnat än... Önskar att alla newfoundlandshundsägare fick läsa ditt kåseri! Skulle det vara möjligt? Att få in det i SNK.s klubbtidning?

    • Sara Bäckmo skriver:

      Tack snälla! Du får gärna föreslå inlägget som ett kåseri för klubbtidningen om du har kontakter där. De kan höra av sig för att få bilder och text i lämplig längd. Hälsningar Sara

      • Solweig Westerblom skriver:

        Äger min 4e Newfoundland, även ägt en Landseer. Bodde på en stor gård då. De få ggr de var kopplade var i Naturreservat, när barnen badar i havet hunden hämtar dom annars drar dem mot land, eller om man hade bråttom. Nu bor jag i skogen 3,5 min promenad till havet utan grannar o fått lära mig att de vaktar grymt mkt mot rovdjur, äger en som slagits med Lo, jagat veck björn fr gården, släpper fram folk älskar bli klappad av ev förbipasserade, En gång Newfoundland alltid Newfoundland..

  13. Veronica skriver:

    Tack för en underbar text. Vi är en familj som vill bli med hund. Två vuxna och två barn, 4 och 7.
    Det som gör att jag alltid tvekat gällande detta, är att vi jobbar och barnen går i förskola/skola.
    Även under de 5,5 år jag var hemma med barnen och vi längtade efter djur, visste jag ju att dagen kommer då vi går till jobbet och barnen till skolan, och kvar blir hunden ensam.
    Jag har bilden av att hunden inte blir en lycklig sådan om den får vara ensam hemma 8+ timmar per dag.. Jag jobbar 6 tim/dag, lämna och hämta barnen gör det till ca 8 tim.
    Är uppvuxen med hund (labrador), katt, fåglar, kaniner, vi hade tom får som vi hyste in på en 4h-gård. Min egen lammunge att mata med flaska under värmelampan.. Vår hund fick ju vara ensam hemma en del - dock hade mamma egen butik och kunde styra tiden mer själv än vi kan. Min man jobbar 3 skift och är ibland ledig några dagar, ibland jobbar väldigt intensivt. Vad jag vill fråga är nog, hur gör alla andra? Jobbar n hemifrån eller kan ni ha med er hunden på jobbet, eller klarar de i vuxen ålder att ligga hemma själva utan att bli deprimerade?
    Tack för tålamod med lång text.

  14. Tove skriver:

    Åh så underbart inlägg. Skrattade så tårarna sprutade. Vi går i nuffetankar.

  15. Christer Hägglund skriver:

    Jag tror att det är så här för alla oss som gillar bruksraser. Jag är schäfermänniska och det är samma sak man bara hamnar i situationer den ena dråpligare än den andra. Men kul har man hela tiden?

  16. Åsa skriver:

    Så fint skrivet! Jag har en labbe å det finns många likheter!❤️

  17. Vendela skriver:

    Lite samma som att ha Leonberger - mycket kärlek som överöses en, både mentalt och fysiskt ?

  18. Helene i Härnevi skriver:

    Jag är kattmänniska och allergisk mot hundar. Men åh, så fint du skriver om dina vovvar! Roligt var det också att läsa, jag skrattade högt för mig själv, flera gånger! Hundar, och katter också! är underbara djur. De förstår så mycket mer än vi vet... Tack för en underbar text!

  19. […] Läs mer: Hur är det att leva med en newfoundlandshund? […]

  20. […] om en stor familj tillsammans. Nu har vi fyra barn i åldrarna 4, 8, 9 och 11 år. Vi har också en newfoundlandshund - Kapten Kuling, fyra katter, tre marsvin och en kanin. Vi har haft höns, men det rimmade inte så bra med senaste […]

    • Preben skriver:

      Mitt förste möte med en njuffe var när jag körde sopor. Hoppa över en (icke) liten njuffe. Tömma och hoppa över samma njuffe men sen var det slut. Han skulle klappas (länge) o ägaren stod i fönstret o gapflabbade. Han gjorde bara så med andra. Jag var kär! Efter en collie fick jag chansen att köpa en njuffe. Daffy blev han döpt i en vattenpöl. Min dotter hade precis lärt sig stå. När han gjorde fel fick han hennes näve i nyllet. De var oskiljbara. Vi flyttade på landet. Mitt i vintern tog hon min halsduk o la över nacken på Daffy o gick över åkern med harar och fasaner...
      När dom kom hem efter att ha gjort världens avtryck på grannen lyfte hon av halsduken och han gick o la sig. Kunde jag inte se tösen var det bara att titta på Daffy Nosen pekade ALLTID mot tösen. Hon hade alltid koll på honom. Njuffor är SKÖNA. Stå ut med det som andra kallar negativt. De vet inte vad de snackar om. Jag är gammal så det blev en Bernersennen som sista hund. Hon är en utmaning. bernernkira.se

  21. Lotta skriver:

    Uppväxt med New Foundlands och Sankt Bernhards, Kickan, Tova och Big, underbara hundar och bästa vänner.
    När mina klasskamrater följde med hem blev de först väldigt rädda när dessa stora hundar kom lufsande för att hälsa välkommen hem men det gick över. Snällare hundar finns inte.

  22. Susanne Sjögren skriver:

    Hej!
    Jag har en liten Skorpan här på 58 kg. För mej är hon liten:) En Newfoundland, hon skrämmer många p ga sin storlek men är ungefär som Ior i Nalle Puh.
    Håller med om att det är rätt jobbigt att gå på stan när många både vill klappa och filma `björnen`.
    Det bästa jag upplevt med Skorpan är när två hantverkare kom hit. Den ena mycket hundrädd så Skorpan fick sitta i köket innanför en grind. Det slutade med att den hundrädda hantverkaren var den som satt och klappade och gosade med Skorpan :). En sån upplevelse det blev för honom!!

  23. Magdalena skriver:

    Vilken fantastisk text! Har läst den många gånger då jag och min familj är sugna på en NF, och hoppas att drömmen blir verklighet om nåt/några år..:)

    Kan man få ställa dig ytterligare frågor om denna fantastiska ras? 🙂

  24. Moa skriver:

    ”Man kan se det som en investering i livskvalitet”. Har velat ha hund sen jag var pytteliten, är 28 nu och vill skaffa hund. Den meningen ska jag säga till alla som försöker tala ur mig från att köpa en vovve, kanske inte en Newfoundland (även om detta blogginlägg gjorde en galet sugen på den rasen) 😍

Lämna ett svar till Veronica Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *