Hur det gick med trädgårdskatten Monster

Fler av er har varit så omtänksamma och undrat hur det gått med Monster? Jag delade en bild på Instagram och berättade att han varit sjuk. Det har inte gått bra.

Igår hamnade han under äppelträdet tillsammans med sina gamla djurkompisar. Det var en ledsam förlust. Katter är ju individer och vissa har en personlighet som liksom når en på ett sätt som inte andra katter gör. Monster och jag hängde ihop. Därför förtjänar han en liten runa.

Du som följt Skillnadens en tid känner igen den svarta katten som ofta dök upp i videos och som gärna slank med på ett foto. Det är han.

Monster blev 12 år och är den av alla katter och hundar som funnits kvar från när jag var ensam här i huset, innan man och barn. Han föddes i min säng och mammakatten var lite ur fas så jag behövde putsa honom så han kvicknade till där efter födseln.

 

Kattförebild
För övrigt var det fantastisk att se Monster födas. Mammakatten Dimmas värkarbete har varit min ledstjärna under fyra förlossningar. "Tung rumpa. Puff, puff. Tänk på Dimma. Avslappnad i kroppen. Tung rumpa." Min man Philip har med låg och nära röst guidat mig genom fyra fantastiska födslar. Med hjälp av psykoprofylax (avslappning och andning i fokus) och hans lugna röst har jag associerat min egen kropp med både mammakattens och newfoundlandshundens avslappnade lekamen och låtit den jobba i lugn takt. Vilka fantastiska upplevelser.

I all fall. Monster Ponster, som vi kallade honom, bodde med mig och några andra djur här i huset när jag träffade Philip 2005. Jag bestämde mig ganska snart för att göra några år i Stockholm eftersom det kändes otänkbart att vara ifrån honom, det var ju vi som var ämnade för varandra. Katterna fick bo kvar i ladan bakom huset, och hunden (Kapten Haddock) fick följa med till storstan. När vi flyttade hem igen var Monster gladast av alla. Av alla katter som passerat är han den som stått mig närmast.

 

Halvgrinig men klängig
Han var en katt med integritet och grinig mot övriga i familjen rätt ofta. Ville inte kela eller bli upp-plockad. Men i trädgården var han en helt annan individ och alla som varit här har uppmärksammat hans fina små försök att vara med. Jag vet inte hur många bilder Maria Fors Östberg fått skrota genom åren för att en sällskapssjuk Monster blivit för närgången.

Alla bra saker har ett slut. Monster blev sur när det kom en kattunge till huset i somras. I höstas började han smalna av och bete sig konstigt. När en katt hamnar utanför i djurgruppen är det nåt allvarligt på G och efter ett ordentligt slagsmål med nån hankatt i grannskapet, med skador och veterinärbesök på det, har vi vetat lite vartåt det barkar. Talades om dåliga njurar och sånt där. Man hoppas liksom på nåt, men sen inte längre.

 

Mellan äppelträdets rötter
Nu har vi begravt honom under äppelträdet. Till och med ettåringen förstod och vinkade allvarligt hejdå till kattkroppen där i gropen. Han var täckt av favoritväxten; kattmynta. Och så sjöng vi nationalsången och skopade över jord. Nationalsången har följt med vid några begravningar och är visst det mest pompösa och allvarsamma barnen kan komma på.

Hur brukar era djurbegravningar gå till? Vad sjunger ni? Var ligger djuren?

Egentligen borde vi grävt en större grop, för vi har ett djur som ännu inte är begravt. Det är så knäppt. En gång läste jag om en hundägare som sparade sina kremerade djur i bokhyllan. Herregud, så kan man ju bara inte göra, tänkte jag!!! Men vad tror du står i min fönstersmyg bredvid skrivbordet? En stor träask med resterna efter vår förra hund Kapten Kolja! Han har bara inte kommit ner i jorden. Och lika konstigt som det kändes att han försvann från livet, lika konstigt känns det att lyfta bort honom från hyllan. Det där med husdjur är knivigt.
/Sara Bäckmo

 

07. december 2017

22 svar till “Hur det gick med trädgårdskatten Monster”

  1. Wenche skriver:

    Så sorgligt när det blir så.
    Här vilar de under körsbärsträdet och har begravats i tystnad med kvarlevande djur som vittnen. Inga av oss sjunger.

  2. Inger Härjerud skriver:

    Åååå, jag trodde att det bara var jag. Har inte gravsatt min urna med Lilla Blå som helt chockartat bara lade ner livet vid ett års ålder. Det är nu sjutton år sedan.

  3. Maria Sundin Arrbo skriver:

    Våran Findus gick bort för ett år sedan och din beskrivning av Monster stämmer på pricken på vår Findus . Han var också svart med en liten halvmåne vitt på bröstet. Han styrde o ställde här i hemmet och vår tax vågade aldrig ta hans mat när han var inne. När han också blev mager och mådde dåligt ringde vi veterinären och bad han komma hem till oss för att avsluta hans liv, och det blev ett så bra avslut. Han hatade kattburar så vi kunde inte tänka oss att stoppa in honom i den för att åka till veterinären . 15 år blev Findus, jag kan höra honom fortfarande ibland, och tänker att nu vill han komma in.

  4. Maria Svensson skriver:

    Dessa underbara djur... Själv har jag 3 urnor uppe på min garderob i sovrummet.. När tiden är mogen...

  5. Marie skriver:

    Alla våra djur begravs på min gård. Mina gamla hästar är avlivade och begravda i sin betes hage. Hundarna ligger i sina gravar på tomten. Katterna ligger lite utspritt på tomten. Min son som nu är 14 år, kom på när han var 4 år att man skulle slippa bli begravd nära något djur som man ej kom överens med. Så katter och numera hönor och tuppar ligger i små flockar på min stora tomt. Långt ifrån de djur man ej gillade.
    När sonen var 5 år fick vi avliva vår första grand danois. Han bestämde själv att han ville vara med och hålla henne i tassen. Avlivning en gick bra. Vid begravningen hjälpte veterinären till och bära ut hunden till graven. Veterinären frågade om vi skulle lägga ner något i graven som hunden skulle 'ha med sig'. Junior springer in och hämtar tuggben och en filt och lägger ner i graven. Veterinären frågar om vi ska lägga i halsband och koppel.
    Junior blänger på veterinären och berättar att det går ju inte! Tänk om hon skulle trassla in sig i kopplet, vem ska då ta loss henne.....

  6. Händigakvinnan skriver:

    Så sorgligt och så fint. Vi har ett ställe på tomten som är begravningsplats. Där ligger guldfiskar, kaniner, marsvin och sköldpaddor. De är de som dött hemma. Större djur som inte fått komma hem igen från Djursjukhuset har kremerats och lämnats där. Jag minns att barnen sjöng långa sorgesamma visor - nästan som skillingtryck - med en berättelse över hur livet varit och hur det tagit slut. Alltid lika fint och allvarsam. Vad fint att Monster fick en runa!

  7. Ida skriver:

    Vår senaste förlust var en högt älskad katt som också föddes hemma hos mig och följde mig i 15 år. Han begravdes i en skogsdunge på vår tomt där han brukade sova i det höga blöta gräset. Sjöng gjorde vi inte men när vi öppnade kartongen för att klappa en sista gång tjöt 1,5 åringen glatt i högan sky över att se sin trogna kattkompis där och blev ack så förtvivlad när lådan stängdes igen. Katten var sjuk och det visste barnen men ibland blir man lite för otydlig. Som när vi sa till fyraåringen att katten mår bra nu och inte har ont längre och han, mycket beslutsamt, ville gräva upp honom igen eftersom han blivit frisk... Sjuåringen plockade blommor och sen gissade vi flaggan på halv stång och lät gravljus lysa i en vecka.

  8. Agneta skriver:

    Jag har gosat med Monster Ponster några gånger och just lite tjuriga katter är det bästa jag vet! Har en Doris Elisabeth här hemma som ena dagen är som en kattunge och nästa ser halvdö ut! Bävar för den dagen hon inte både pussar på mig och fräser åt mig! Sött och salt liksom!

  9. Monica skriver:

    Jag har förlorat 3 hundar på lort tid. Jag spred deras aska i bäcken, ute på ängarna. Där de var som lyckligast, där jag vandrar medMaja varje dag. Jag pratar lite med dem o känner deras närhet.

  10. Sara i Lule skriver:

    Vi har våran salig Tuffa i bokhyllan också. Vi har liksom inte kommit på nån bra plats. Så hon är kvar i bokhyllan. Hon gillade att vara med oss, så det kanske är där hon trivs bäst...

  11. Cecilia Sparre skriver:

    Jaa ... min älskade Felix ligger i en pappkartong under en stor buske Löjtnantshjärta. Men min älskade Yara står fortfarande på byrån i hallen. En liten nätt trälåda. Hon har stått där i tre månader. Nu är det försent att spetta ner lådan i marken och lådan delar nu utrymme med jullrubba, Hyacinter och ofarliga, djurvänliga julljus ...

  12. Monica Forslund Karlberg skriver:

    Jag har en rabatt på tomten och där ligger alla akvariefiskarna, kaninen Nina och min Australian shepherd Vicki <3 Vicki var min första hund och min bästa kompis. Jag har aldrig gråtit så mycket som då hon somnade in. Jag brukar plantera ut mina julrosor i den rabatten efter jul när de har gjort sitt och sedan glömmer jag bort dem. Det fina är att varje gång jag behöver tröst så har de blommat. Min pappa gick bort för en månad sedan och några dagar efter hans död höststädade jag gården. Jag ser något vitt i den här rabatten och tittar närmre - då är det mina julrosor som blommar <3

  13. Våra ligger runt om i trädgården. Kors, lyktor och fina stenar blir dekorationer. Vår katt ”Figge”behagade lämna livet när det var 1 meter snö ute. Vad göra? Han hamnade i frysen tills våren kom:) och vi kunde begrava honom.
    Vi sjunger inte,jag gråter som ett såll, men mousserande vin skålar vi i för våra saknade.
    Senaste begravningen var ”Hobbe” en leopardgecko som blev 15 år.

  14. Sven Ringmar skriver:

    Våra två katter vilar under Rododendron-busken i trädgården, alldeles intill den plats där vi har ett bord, soffa och två stolar där vi sitter och fikar en stund.

  15. Margaretha Malm Sjöström skriver:

    Mina katter begravdes i skogsdungen där de sprang och lekte. Mimman som blev 17 1/2 år, sedan James Bond 19 år. Sist Felix som bara blev 1 1/2 år, trafikskadad.
    Nu har vi Sixten Sjöström som är en pigg 8-åring.

  16. Mia skriver:

    Både katter, hönor och tuppar har begravts med sång och tal från barnen. Vi har ljus, blommor och bäddar ned djuren med gosiga filtar. Gräver ned dem på tomten och planterar påskliljor över. En viktig ceremoni för oss alla.

  17. Ida skriver:

    Vi har en liten djurviloplats i skogskanten, mellan ek och lind. Varje djur har lagts i en papp- eller trälåda och varje grav har försetts med en planka med infräst namn. Någon gång ska jag ta mig tid att göra en planka med namnen på de djur som lämnat oss, men som av olika anledningar inte har fått en egen gravplats ❤

  18. Carola skriver:

    Vi har våra djur begravda på tomten.
    I en liten klunga bakom växthuset, intill vinbärsbuskarna ligger kaninerna Puppe (min äldsta killes kanin som blev 12 år), Gnutta (min dotters älskade lejonmanhona), Sotis (som var på rövarstråt med Puppe och fick två ungar, Jossefina och Pelle). Svärmor tog hand om Jossefina som levde lös både inomhus och utomhus och domderade över familjens hund. Även Pelle ligger begravd i klungan. Alla kaniner har fått en egen liten låda med värmande filt i. Vi har sjungit och gråtit, snickrat små kors med kaninernas namn och planterat en blomma på graven. Det lustiga är att ett par år efter att Gnutta begravdes växte en krusbärsbuske upp på hennes grav med de godaste krusbär. Den är i dag en stor buske och vi kallar den för Gnuttas buske.
    Vår katt Murre dog för ett par år sedan i en ålder av 17 år. Vi var tvungna att avliva honom eftersom han av någon anledning fick allt svårare att gå. Veterinären kom hem och han fick somna in i min famn på vårt vardagsrumsgolv. det var ett vackert avslut. Följande dag begravde vi honom en liten bit från kaninerna. Även han fick ett kors och min mamma planterade en blomma på graven. Jag ser korset varje gång jag hänger tvätt och brukar stanna och prata lite med honom. Nu har vi en liten kattfröken som antagligen också en dag kommer att få sin plats bredvid Murres. Men vi hoppas på att få leva med henne ännu i många år.

  19. Lisa Kollberg skriver:

    Så fint att läsa, vi har i vår trädgård 2 undulater och en kanin.
    Vi har en katt som blir 14 år på Lucia och varit med sedan barnen var små Hon mår bra men är gammal så man vet aldrig..
    Härligt att höra om ditt födande är barnmorska och gick utbildningen då Signe var aktiv
    andning tung i rumpan gärna vatten (kanske inte gäller alla)Lisa

  20. Jennie skriver:

    Fint att läsa om Monster. I vår trädgård ligger det tre kaniner under äppelträdet, en katt bredvid hallonen och ännu en katt under/bredvid svartvinbärsbusken där han alltid tyckte om att ligga på eftermiddagarna. Det var Bosse, han blev 21 år! Han passade på att dö av ålder när hela familjen var iväg på semester. Grannen som hade i uppgift att se till katterna berättade att vår andra katt satt bredvid Bosse och vaktade honom precis när han dött, grannen fick knappt komma intill. Det var rörande att få veta det och som en liten tröst, nu när inte vi människor var hemma... Djuren har fått tygbitar runt sig och blommor över sig, tårar och sånger när barnen var mindre, sedan barnen flyttat har det mest blivit tårar och en stilla stund. Och blommor!

  21. Marie skriver:

    Beklagar sorgen!

  22. Nina skriver:

    Åh.. <3 Beklagar sorgen över Monster.. Har själv lite döingar hemma. 2 på en hylla i hallen, varav den ena ska spridas eller grävas ner när min minneslund är färdig. Den andra ska med mig i graven, vare sig man får det eller ej, han kunde inte skiljas från mig när han var i livet heller så därför ska han inte det nu heller. =) Sen har jag en liten hund i frysen som också väntar på minneslunden. Är ju så olika från djur till djur, både hur dom vill lämna livet och vart kroppen ska ta vägen. Men gemensamt är att alla möts dom på andra sidan, och när det är min tur- så får jag äntligen möta dom igen.. Inte för att jag längtar efter döden, men det pirrar lite i kroppen när jag tänker på att en dag möts vi igen. Är både jobbigt och fint det här med döden. Jag slaktar ju djur själv, men ger alltid en extra puss och tackar dom innan det är dags.

Lämna ett svar till Agneta Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *