14. september 2015

Jag kan odla mat!

Min pappa sa en gång att min köksträdgård påminde om den farmor Elises familj odlade. Det är det viktigaste någon sagt om min odling.

Alla som följt den här bloggen en tid vet att jag älskar kål. Jag skriver ofta om kål, äter ofta kål och tycker att kålplantor är de vackraste i köksträdgården. Kål har varit en följeslagare, genom liv och död.

Kålpudding var min favoriträtt som liten. I vår familj gör vi en variant där kålbitarna först steks innan själva puddingen skapas, med köttfärs som blandats med kokt ris och en massa grädde och sirap på toppen. Att som liten hjälpa till att steka kål och mumsa på bitarna vid spisen var härligt. Gott. Jag var en inbiten nagelbitare när jag var barn. Min mamma rådde bot på det genom att erbjuda mig kålpudding en gång i veckan om jag kunde visa obitna naglar. Det funkade. Naglarna är inte mer presentabla idag, men jag biter i alla fall inte på dem.

 

Händer håller runt ett kålhuvud.

Händer som odlar har ofta jord under naglarna och runt nagelbanden. Jag tycker det ser levande ut.

 

Farmor Elise i Falkenberg
Det tog mig två timmar att köra från Småland till Falkenberg för att hälsa på farmor Elise. En kort, knotig och bestämd kvinna som jag älskar så mycket. Jag åkte så ofta jag kunde, men det blev förstås alldeles för sällan ändå. När jag anlände till det som skulle bli vår sista måltid i hennes hem hade hon tagit fram en engångsform av aluminium ur frysen och värmt i ugnen. Det var hennes sista hemmalagade kålpudding. Hon hade sparat den till mig.

Middagen var oförglömlig. Farmor levde nära döden och var klarspråkig. Kålpuddingarna hade med åren chanserat liksom farmor och just den här var synnerligen vattnig, smaklös och läskigt mjuk i konsistensen. Farmor tuggade den glatt med löständerna glappande i gommen och berättade hur synd hon tyckte det var att unga människor hade så dålig relation med döden. När hon var liten var det annorlunda. Då tog familjen hand om den döde i hemmet och förberedde kroppen för begravningen. Sen berättade hon ganska detaljrikt hur det kunde gå till. Det var svårt att få ner den kålpuddingen, eftersom jag också gjorde mitt yttersta för att vara en bra samtalspartner och se till att farmor fick sagt det hon ville. Tyckte liksom att hon hade rätt till det när det nu för en gång skull kom någon som kunde lyssna. Det är ett roligt minne.

 

Döden
En tid senare smälte farmors blommiga blus samman med gardinerna på äldreboendet och jag kunde knappt urskilja henne där hon satt i sin rullstol bredvid fönstret. Jag hade kommit för att hon skulle få möta mannen i mitt liv, Philip. Vi stannade över lunch och berättade om våra planer. Farmor kunde inte prata längre men hummade uppmuntrande och jag såg att hon var glad. Sånt syns också i mycket gamla ögon. Hörseln var dålig och det var bara bra. Vid bordets kortända satt en farbror som påkallade sköterskornas uppmärksamhet eftersom han behövde gå på toa för nummer två. Han, och alla andra med hörseln i behåll runt bordet, fick veta att han hade blöja på sig och fick snällt sitta kvar.

Sen dog farmor och jag dråsade ner längs det blå skåpet i vardagsrummet när samtalet kom. Lättnad och sorg på en gång. Tillsammans med en vän körde jag tillbaka till Falkenberg och farmor samma dag och satt länge tillsammans med henne i det dova ljuset. Jag var inte en av dem som hjälpte till att varsamt klä henne inför den sista resan. Men efter vårt samtal där över kålpuddingen var jag så glad över att jag fick hålla hennes hand och se henne i frid. Hon är den enda döda människa jag sett.

Nu odlar jag kål och tänker ofta på farmors puddingars glansdagar. Med hemgjord lingonsylt och kokt potatis. Hon hade fnittrat förtjust om hon sett min köksträdgård. Faktiskt sa min pappa en gång att den påminde om den köksträdgård farmor Elises familj odlade. Det är det finaste någon sagt om min odling. Det för mig samman med generationer av människor som jag genetiskt håller i handen men aldrig träffat, eller som inte längre finns hos mig. Påminner mig om något slags hantverk som jag kommit att besitta efter år av strävan. Jag kan odla mat!
/Sara Bäckmo

 

 

 

Kåldolmar i en ugnsform.

Vi lagar gärna både kålpudding och kåldolmar hemma, beroende på vad kålbladen lämpar sig till. Det är utmärkt mat att frysa in och ta fram som snabblunch.

 

Ett vackert vitkålshuvud med vattendroppar på.

Jag odlar mycket sen vitkål i år och gläder mig åt att se huvudena knyta sig i början på hösten. De har fortfarande flera månader kvar att växa på. Sen vitkål kan stå kvar länge i landet utan att bli dålig. Kålhuvudet längst upp i inlägget är en savoykål av sorten 'San Michele' som har läckert cerisefärgade bladnerver i de stora foderbladen.

9 svar till “Jag kan odla mat!”

  1. Lena Lindberg skriver:

    Å TACK! Du påminner mig om vad Oliver Sachs skrev nyss innan han dog, om Gefillte Fisch... Maten som (också) länkar oss samman, som jorden.

  2. Hillevi skriver:

    Tack Sara för detta fina inlägg!

  3. Gudrun Strömstedt skriver:

    Vilket fint kålhuvud! Jag tänkte prova att odla rödkål i år men det blir inga huvuden. Plantorna är 60-70 cm höga och bladen är enorma. Praktiskt när man ska göra kåldolmar men de växer inte som jag vill. Vad är det för fel?

  4. Sara Wik-Uddenberg skriver:

    Tack för att du delar ditt fina minne med mig/oss.
    Jag har växt upp med odlande runt mig och har också tänkt tanken; varför odlar jag? Under min barndom var odlandet en del av familjens självhushåll. Jag har fötts upp på mat baserad på fantastiska råvaror och mat som nu seglar in på restaurangernas menyer var vardagsmat för mig. Häftigt!
    Men varför odlar jag? Inte alls klar med dessa funderingar men ett vet jag. Jag gillar att se hur grödorna växer. Tanken får finnas i mig och kanske kommer svaren. Spännande!

  5. Maria skriver:

    Tack för en fina berättelsen om din farmor.
    Varför odlar jag? När jag flyttade till hus vaknade ett enormt trädgårdsintresse. Här fanns mest olika svårutrotade ogräs kirs, åkervinda, brännässla, kvickrot...
    Men jag kämpade mot ogräset och planterade blommor och grönsaker. Att gräva, rensa, så och plantera ger mig så otroligt mycket både fysiskt och psykiskt. Dessutom känner jag mig rik när jag kan skörda grönsaker till min lunch och middag. Men jag är långt ifrån självförsörjande.

  6. Fint skrivet av dig. Beundrar dig verkligen.

  7. Karin Johansson skriver:

    Tack för din fina berättelse, påminner mig om min Mormor och barndomen ?

  8. Eva Möttus skriver:

    Underbart berättat. ❤

  9. tinawiman skriver:

    Åh så vackert skrivet! <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *