Jordärtskockor är precis vad vi behöver för att dryga ut både egna och köpta rotsaker innan skörden av andra grönsaker börjar på allvar om några veckor.

Eftersom skockorna är helt fenomenala på att övervintra i jorden, helt utan skydd egentligen, och dessutom är fleråriga är de utmärkta för den som siktar på att vara självförsörjande eller nästintill självförsörjande på grönt. Jag skördar inga skockor på hösten utan spar skörden till vinter och vår. När förråden av andra grönsaker börjar tryta är jordärtskockorna perfekta att börja äta av. Vi drygar ut det som är kvar av övriga rotsaker med jordärtskockor, eller byter helt ut de andra rötterna mot skockor.

Vi tycker att jordärtskockor smakar mycket gott och har inga större besvär efter att ha ätit dem. Många får mycket gaser i magen, milt uttryckt. Besvären kan minska ordentligt genom att skockorna kokas fem minuter i vatten, som sedan byts ut. Alternativt att skockorna kokas några minuter innan de ugnsbakas vidare eller gratineras eller liknande.

Finskockorna i en binge för sig, de läggs i en påse i kylen och äts upp ganska snart.

Jag har tidigare berättat att jag varje år byter växtplats för jordärtskockorna. Varje år gräver jag alltså ur den plats de tidigare stått på och lyfter upp varenda liten jordärtskocka. De flesta har precis lagom storlek för att få åka i den blå korgen tillsammans med de andra som ska ätas.

I den lilla högen landar de som är skadade eller för små för att vara vara lönt att ta hand om. Jag är ganska kräsen och har råd att sortera bort fullt ätliga knölar, bara för att de är lite väl små. Men högen är ändå ganska liten, inte mycket läggs åt sidan. Genom att gräva upp alla jordärtskockor, äta upp merparten, välja ut ett gäng nya sätt-skockor och kassera det som är för smått underlättar jag för knölarna att växa sig stora och fina i god jord.

Små och skadade jordärtskockor låter jag ligga i dagsljus och torka några veckor innan de blir en del av täckodlingen.

En del tycker det är vansinne att byta plats, eftersom de anses sprida sig så. Men det gör de inte på det här viset.

Om jag låter allt stå kvar på samma växtplats år ut och år in utan att gräva ur blir varje liten skock i jorden en egen stor planta. Eller tja, den blir inte så stor eftersom den får minimalt med utrymme då den trängs tillsammans med de andra. Dessutom blir beståndet nästan omöjligt att få bort när det är så väldigt många knölar i jorden som ivrigt skjuter iväg åt all håll.

Men när jag gräver ur platsen håller jag dem i schack. De få pytteskockor som ändå glöms kvar i jorden är lätt att plocka upp med en liten handspade. I år får jordärtskockorna sin femte plats i den här köksträdgården. Ingen av de andra platserna visar minsta litet spår av att ha härbärgerat den växt många tycker är så besvärlig.

Jordärtsckockorna har stått i jorden hela vintern utan täckning. De klarar kylan utan problem.

Sätter bumlingarna
Många väljer att äta de största skockorna och spara de små till utsäde. Jag gör tvärtom. De allra största och slätaste skockorna sätts till nya plantor och de näst största äts upp. Genom att alltid plantera de största och slätaste förfinas knölarna bit för bit och blir ännu större och ännu härligare.

Jag har två sorter av jordärtskocka; 'Bianca', en sort som blommar med gula vackra blommor på sensommar och höst och 'Gammal fransk röd', med runda, ganska små och släta knölar.

Den gulblommande jordärtskockan 'Bianca' är vacker i sensommarkvällen.

Jag sätter inte fler än tio-tolv skockor varje år. Varje planta levererar stor skörd. Mer än så äter vi inte upp och det är dumt att odla mer än vad som går åt.
/Sara Bäckmo

Läs också:
Mos på jordärtskocka
Gratinera gårdagens rester av mos
En jättegod knöl