31. juli 2015

Nytt litet hus till kycklingarna

Med många kullar av dunbollar har jag behövt skaffa fler bebiskammare. Nu har vi skruvat ihop ett nytt litet hus till kycklingarna.

Egentligen har jag både kunskap och tid att snickra ihop egna små hus och boningar till våra kycklingar i olika storlekar. Men jag försöker bli bättre på att skala bort några av de saker som ger mig dåligt samvete, ont om tid och halvkasst resultat. Eftersom det mesta jag gör ska fixas vid tider när också barnen är med prioriterar jag just nu hellre att det blir gjort än att det blir gjort exakt så som jag tänkt mig från början.

Sara monterar det lilla hönshuset.

Sexåriga Otto dokumenterade monteringen.

Alltså har jag köpt ännu ett litet hus till kycklingar. Nöjd. Här finns bilder på våra andra hönshus.

Huset, till höger i bilden överst i inlägget, är jättelätt att skruva ihop under en timme eller så och funkar fint att montera mellan toalettbesök, inspektion av brasa och valpkoll. Det är lite rangligt, jämfört med ett jag skulle byggt själv, och inte det mest tåliga alternativet för kraftiga höstregn. Men med ett litet skydd över taket så småningom så blir det bra. Just nu går kycklingarna bara i rastgården eftersom de är för små för att ta sig upp på övervåningen. En liten låda har ställts in som skydd för regn och rusk. Huset är från danska Dyreriget och de har frakt till Sverige. I höst lyfter vi in det i en odlingstunnel där kycklingarna få vara under vintern.

Fyra kycklingar i en papplåda.

I den senaste kullen blev det fyra fina små kycklingar.

 

Här ska den senaste kullen kycklingar bo. De har tillbringat två dygn i vårt badrum i en flyttkartong, men nu behöver de komma ut. En bidragande orsak är förstås att mammahönor släpper fruktansvärda stinkbomber till bajsar när de legat stilla och ruvat länge. Det luktar så förfärligt att det inte går att ha dem inne särskilt länge.

En liten kille håller en kyckling.

Otto med den kyckling i kullen han tycker är gulligast.

 

Två händer sätter ner en liten kyckling på gräset.

Kyckling på väg ut på sin första promenad på den gröna gräsmattan i nya rastgården.

 

Liten kyckling på gräsmatta.

"Jaha, är det så här det ska vara. Tack, tack." Den lilla kycklingen bor nu med tre syskon och stora mamman i nya hönsgården.

Det här är årets tredje kull med kycklingar. I den första kullen fick vi fyra kycklingar (två tuppar och två hönor som det ser ut). I den andra kullen kläcktes två kycklingar, men de åt mammahönan upp. Det är i alla fall vad jag tror eftersom kycklingarna försvann och hönan hade två enorma bollar, som två stora bröst, på insidan. Hon ska inte få ruva fram fler. Den tredje kullen började med tolv ägg, varav fyra kläcktes.

Nu ruvar var och varannan höna. Vi får bara några enstaka ägg per dag, trots tolv hönor som bevisligen kan värpa. Det var likadant förra sommaren. När en höna ruvar hakar de andra på, om än sporadiskt. Några andra verkar byta fjädrar. Om jag bara kunde spara ihop till lite fler ägg skulle jag gärna se till att få några fler kycklingar i början av hösten. Mitt mål är att få fram i alla fall tolv kycklingar att slakta, en per månad till en början, under året. Men just nu verkar det gå trögt. Eftersom vi förlorat tre hönor under vår och sommar måste några av kycklingarna bli kvar som värpare.

Hönsraserna vi har är kochin (stor fågel med mycket kött, men mindre bra värpare), skånsk blommehöna (tålig höna som värper fint), dvärkochin (små hönor som barnen gosar med, värper små ägg men inte så många) och så har vi lilla Snobben som är sexåriga Ottos goshöna. Hon är en silkeshöna som föddes i mars.

Jag tror att jag skulle vilja ha några fler hönor av stora raser, som värper bättre än kochin. Har du några förslag?

Ett barn sköter en liten brasa.

Otto älskar när vi eldar och har lärt sig att sköta brasan fint inför korvgrillningen.

 

Efter väl utfört arbete grillade vi korv. Det är en av fördelarna med en kylig sommar, att kunna elda utan risk för skogsbränder och värmeslag. Otto gjorden en superb brasa enligt modell han lärt sig på förskolan. Våra två äldsta barn går på byns förskola där barnen från 3-4 års ålder tillbringar de flesta dagar i veckan vid ett vindskydd vid sjön. Där eldar de, fiskar, odlar, äter och leker i naturen. Uppenbart att han har med sig fina färdigheter därifrån när han nu kan ordna så fin brasa, med sina fina späntade pinnar som grund.
/Sara Bäckmo

 

7 svar till “Nytt litet hus till kycklingarna”

  1. Camilla skriver:

    Går själv i hönstankar, har kollat på Hedemorahöns. Ska vara extra tåliga mot vårt klimat , sällskapliga och bra äggläggare.
    Tack för en superblogg!

  2. Katarina skriver:

    Hej!
    Jag har sex st sussex-hönor och en tupp. De är som kinder-ägg; värper bra, ruvvilliga och bra med kött på kroppen. Två kycklingar hittills i år och nu har ytterligare en höna lagt sig. Kan verkligen rekommendera rasen.

  3. Anne-Christin Nyberg skriver:

    Bramha eller Lohman värper bra och är större. Trevliga och nyfikna inte stissiga. Och tupparna blir vackra.

  4. Anna Fredriksson skriver:

    Rekommenderar varmt New Hampshire. En stor, tung ras som värper bra och sällan ruvar. Flyger inte heller. Vi har haft dem under alla år och är supernöjda. De stora och ståtliga tupparna räcker till middag och 2 matlådor i detta huset.

  5. Linda Dahlström skriver:

    Rekommenderar också sussex. Stora mysiga höns som värper bra. Vi har 7 st sussex + värphöns.Det ger oss alla ägg vi behöver och lite till. Dom ger även stora rejäla slaktkroppar. 2 tuppar till slakt förra året gav 4 fina middagar till 4 personer.

  6. Maria Österberg skriver:

    Har favorolle.
    Stora kraftiga hönor.
    Lägger ägg varje dag och är även rejäla om man vill ha kött.
    Tack för en bra blogg som inspirerar.

  7. Annette Stark skriver:

    Nakenhals är en fantastisk ras som ger ett ägg om dagen året om, iallafall gjorde mna det. Dom klarar kyla mycket bättre än vad rasstandarden säger. Mina var utomhus året om om dom ville. Öppnade för dem varje morgon och var det inte allt för mycket snö ute gick dom gärna ut en stund varje dag. Som sagt, värpte året om men ruvade ogärna. Det hade jag hedemorahönsen till som också var goda äggläggare. Hedemorashönsen är extremt tåliga och ger bra kött. Hälsningar Annette

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *