Strunta i att göra allt nu
 |
| Potatislandet etapp 1: Grepa upp rännorna där potatisen ska sättas. |
Allt behöver inte göras på en och samma gång! Vi är lite felprogrammerade i det avseende att vi prompt vill avsluta det vi påbörjat och ibland till och med tycker att det är ett misslyckande att vi inte lyckats ro iland det vi tagit oss för - bums.
I mitt fall är det ett absolut måste att dela upp mitt jobb i trädgården. Eftersom jag sköter merparten av köksträdgården dagtid då jag är hemma med barnen behöver jag planera mitt arbete noga och dessutom dela upp det hela i etapper.
Hur menar jag?
Några exempel. Bilden ovan/nedan föreställer ett gäng hastigt grävda rader att sätta potatis i. Det är ännu inte tid att sätta potatis. Men när tiden är mogen vet jag med all säkerhet att jag INTE kommer att ha tid att:
1. Bära ner sättpotatisen från förvaringen på övervåningen
2. Dra upp rännor i landet
3. Vattna i rännorna
4. Lägga i sättpotatisen tillsammans med barnen
5. Lägga igen rännorna
6. Täcka landet med täckmaterial
Då tid finns gör jag istället rännorna. Om några dagar/veckor sätter jag potatisen och lägger igen rännorna. Ytterligare några dagar senare har jag antagligen tid att skyffla över täckmaterialet.
Morötter är urpilligt att så. Jag vill ha dem i rader. Måste tänka och planera men klarar inte att göra både det, samt att så, medan jag har tre barn som vill vara med. Istället delar jag upp arbetet på kanske två tillfällen:
1. Drar upp raderna och fyller vatten i kannan som jag ställer bredvid landet.
2. Vattnar i raden, lägger i frön och puttar igen jorden.
Antagligen hinner jag beta av något av detta under tiden liten sover middag.
Bäddarna på den plats där växthustunneln ska stå måste förberedas. Det tar flera dagar. En dag kanske jag kan köra tre-fyra lass material till bäddarna medan barnen leker i sandlådan och fortfarande är glada och nöjda. När de sedan vill vara med och jobba gräver vi jord i stora högen och lägger på några andra bäddar. Men grovjobbet blir vilande till annan dag då det finns tid, då fortsätter jag.
Ärt- och bönsådderna på friland. Om jag sätter en dubbelrad, vilket går mycket snabbt, varje dag har jag inom loppet av två veckor fyllt landet! Alla kan vara med för det är för kort om tid för att projektet ska balla ur med alla barnen. Jag är nöjd för att baljväxterna såtts och för att vi kunnat göra det tillsammans.
På det här sättet reder jag ut det mesta som behöver göras i och kring köksträdgården. Varje moment tar längre tid att göra då det delas upp - men viktigast av allt är att de blir gjorda, om jag vill att de ska bli gjorda. Jag behöver starta i god tid. Och komma ihåg att inte bli frustrerad över att saker och ting dröjer. När de tillfällena ändå infinner sig brukar jag skriva ner allting jag gjort de senaste dagarna/veckorna. Då är det omöjligt att banna mig själv för att ligga på latsidan!
Efter gårdagens föredrag om Skillnadens Trädgård under Framtidsveckan i Alingsås fick jag snabb respons från Ingrid. Hon påpekar så himla klokt att det här med att dela upp trädgårdsjobbet också kan vara en möjlighet för den med kropp som strejkar. Istället för att lägga trädgårderiet helt på hyllan de dagar kroppen smärtande protesterar kanske ändå det enkla att bära fram spaden till grävplatsen är vad som behövs för att stilla längtan efter jord under naglarna något. Tack Ingrid!
/Sara Bäckmo
Du är klok du Sara! Även utan småbarn kan man bli lätt frustrerad över allt man INTE hinner. Tänk att det ska vara så svårt att se vad man gjort isf att haka upp sig på det man INTE gjort! Jag brukar skriva upp i min almanacka listor på vad jag gjort under dagen. Det brukar "imponera" på mig. Fota är också ett bra sätt att hålla koll på vad som händer i trädgården. Jag brukar träna på mitt tålamod med två barnbarn med ut i kökslandet. Det går sisådär. Kram från Eva Linnea