Jag sitter på Kastrup nu. Väntar på tåget tillbaka till Småland. Igår föreläste jag i Molde, Norge för 150 entusiastiska odlare. Nu har jag telefonen full med läckra flygbilder och ska visa barnen om bara några timmar. Det var så vackert. Men nu längtar jag hem!

I mitt jobb reser jag massor för att berätta hur jag odlar min köksträdgård. Det är inte riktigt en resa per vecka, men nästan. Det är otroligt rolig och jag är så glad över möjligheten. Men, hur orkar jag det?

Ingen rast, ingen ro
Hemma är livet hektiskt. Just nu jobbar jag mycket, förutom min arbetstid också mycket tidiga mornar och sena kvällar för att få klart manus till nästa bok. När jag inte skriver är det full fart med barn på alla håll och kanter. Jag, och för den sakens skull också min man de tider jag jobbar, är behövda hela tiden. Det finns inte en chans att vila, tänka klart en tanke eller göra nåt eget. Så är det ju att vara hemma med små barn.

Paus från vardagslivet
På det viset är resorna mina vattenhål. Jag väljer gärna att åka tåg de gånger jag kan. Och även om jag har tendenser att bli åksjuk så är det här min avkoppling. Några timmar på en och samma plats. Inget spring. Jag lyssnar på musik, tänker, filar på blogginlägg och duschar jättelänge på hotell utan att någon snorig rackare tittar in genom kattluckan i badrumsdörren och uppnosigt frågar om jag tänkt vara för mig själv en stund.  Och så längtar jag hem.  Samtidigt allt händer på resorna längtar jag jättemycket efter familjen och skickar tusen SMS för att kolla att alla har det bra.

För familjen och relationen
Som småbarnsmamma har jag ofta jobbat från det att barnen varit små, på ett eller annat sätt. Jag har till exempel sänt radio, skrivit syntolkningsmanus, varit frågemakare till Vi i Femman och bloggat under tiden jag varit bebismamma. Jag förstår om andra tänker annorlunda, men för mig har det varit viktigt att inte kapa mitt yrkes-jag för att vi fått barn. Jag har njutit mycket av att ha de kreativa jobbtankarna samtidigt som jag är mamma. Att ha barn är ju ingen parantes under en kort småbarnstid.

Lika mycket som jag jobbar för min egen del är det också en viktig pusselbit i vår familj. Min man vill också vara hemma med barnen (läs gärna mer om hur vi strukturerar vår tid för att kunna vara hemma med barnen i inlägget Är ni hemma jämt? och Frågor och svar om "Är ni hemma jämt?") och för att det ska vara möjligt behöver också jag jobba.

En tredje viktig anledning för mig att jobba är jämställdheten mellan min man och mig. Jag har inga problem alls med att någon av oss periodvis jobbar mer eller mindre, men det enkla i att vi bägge jobbar och har kreativ input från håll utanför hemmets fyra väggar är oerhört viktigt. Det är ingen av oss som står tillbaka, stagnerar, fastnar i någon föräldrafälla. Vi gör intressanta saker och är på det viset intressanta för varandra.

Oron
Så, sittandes på Kastrup, är allt frid och fröjd på resan?

Alltså, det är inte så lätt att vara ifrån familjen. Jag är väldigt hemmakär. Och jag om någon vet att det är mycket jobb med att vara hemma med fyra små barn. Förutom allt kring barnen ska också hunden rastas, ved bäras in och i bästa fall vill man själv hinna gå på toaletten. Även om det är fina dagar för den förälder som är hemma är det också hektiskt. Och här sitter jag och glassar!

När jag är iväg finns alltid en liten oro för att något ovanligt ska hända För några veckor sedan var till exempel min man i New York i en vecka, då lilleman blev dålig. Vi hamnade på sjukhus just precis samma dag P kom hem från resan, alldeles omtöcknad av tidsomställning och kastades in i allt. Sånt där som kan hända. Den oron kan gnaga i mig när jag gör längre resor. Vad händer om någon blir sjuk? Om något går sönder hemma?

En annan oro med att ha många resor inbokade är förstås också att jag själv ska bli sjuk och behöva ställa in. Men så ser ju livet ut, jag är ju ingen övermänniska.

För nu känns det fantastiskt att ha gjort vårens första resa till Norge. Jag har hunnit jobba med manus till nästa bok, skriva lite blogginlägg, fundera på hur jag ska odla trädgården i sommar och ätit jättestora kanelbullar på flygplatsen. Sånt måste man ju göra i smyg hemma på vardagar...

Du som läser och följer i Norge får gärna se min nya norska blogg (en översättning av Skillnadens Trädgård) på sarabackmo.no. Lättast att följa bloggen är via Facebook.
/Sara Bäckmo